Vårblommor och agility
Klockan 9 00 på måndagsmorgonen skulle Timo vara i Tyringe hos Soini Andersson, för Kristianstadsbladets journalist Johanneson skulle komma och intervjua Soini, då han har blivit Sydsveriges Finska Krigsbarns nya ordförande. Tidningen ville även ha lite information om vår verksamhet, varför Soini ville att jag skulle vara med, då jag också satt med i första styrelsen och har varit med i föreningen sedan 1992.
Innan det körde Timo Gunilla till sjukhuset för provtagning innan doktorsbesök pga sin diabetes bl a.
Våren bara kommer snabbare med stora steg, här blommar plommonträdet.
Så var det måndag igen och dags för agility med Sandra och Tees. Här testar Sandra slalomen, något som Tees tycker är jobbigt, hon vill ju ha godis för varje pinne. Men det går bättre och bättre.
Ett moment som är roligare och det går undan, men hon måste sätta fötterna på den ljusare delen, både i början och slutet. Tees vill göra det så fort som möjligt, desto fortadre får hon ju godis, så hon hoppar av ställningen ibland och har då inte fötterna på plattan, öva, öva.
Här sitter morfar och njuter av kvällen och alla hundarna.
Det är så roligt att se ungdomarna pyssla med sina hundar och de är så duktiga alla. Men vi kan inte låta bli att le åt ett ekipage, en ung tjej med en liten hund. Hunden är duktig, men rätt som det är så får den "spatt" och bara springer och springer, runt hela banan och tjejen efter. Hon ropar och ropar och till sist kommer hunden och då tar hon den i famnen och klappar den, inga hårda ord. Som en annan deltagare sa, det ser roligt ut, men det är inte så roligt för matte. Men hon bryr sig inte utan bara fortsätter.
Här väntar de på sin tur.
Nu är det dags för Tees. Hon följer Sandra, som en gud och bryr sig inte alls om, att vi är där. Sandra har ju ett handikapp mot de andra. De äger sina hundar och har dem jämt, men Sandra träffar ju inte Tees så ofta. Men Tees vet vad som gäller och ylar när Sandra kommer, kanske är det agility igen.
Hoppen är gjorda och nu in i tunneln.
Koll att hon är inne.
Sedan vidare till nästa hinder och det gäller för Sandra att sprinnga för Tees är snabb.
Så här tänker sig Sandra slutet vid avslutningsprovet. Vi vet inte om det är möjligt eftersom Tees är så ivrig, men visst är samspelet underbart. Både Sandra och Tees ser ut att trivas, eller hur?
Carina sa den gången, när hon var där med dem, att det är en samling stirriga hundar, men alla är ju så heltända på uppgifterna och man får ju tänka på, att varje gång så är det nya moment, med vändningar före, efter och blinda vändningar. Så det är mycket att tänka på och vi tycker att alla är otroligt duktiga och framför allt, alla har roligt. Carina var också imponerad av hur Tees följde Sandra och att hon kunde lugna ner sig i väntan på sin tur, samt att Sandra kunde binda upp henne och att hon sitter tyst, medan Sandra hämtar prylar till hoppningen bl a.
På vägen hem berättade Timo för Sandra, att han hade bjudit mig på frukost och då undrade Sandra ,om han inte gjorde det varje dag. Jag kunde inte låta bli att skratta högt, på snart 50 år, så har det kanske hänt 5 ggr, HÖGST. Hans kollegor kallade honom för mansgris. Ett exempel på det, idag på morgonen sa Timo att jag skulle köpa en lott. Bingo, jag hade lyckats ha fram allt på frukostboret, så det var bara för honom att äta. Roligt eller hur?
Några små penseer som har självsått sig vid äppelträdet.
Naracisser och primula.
Förgätmigej som är vackra i sin enkelhet.
Pärlhyacinter.
De första blommande tulpanerna.
En magnoliablomma, som tyvärr led lite av köldknäppen.
4 nyinköpta pelargoner, som senare skall planteras i amplar och urnor.
I helgen la vi ner ett jättejobb och skickade bilder på internet till Timos tredjeklassare i Röingeskolan som de kan ha som minne senare.
Innan det körde Timo Gunilla till sjukhuset för provtagning innan doktorsbesök pga sin diabetes bl a.
Våren bara kommer snabbare med stora steg, här blommar plommonträdet.
Så var det måndag igen och dags för agility med Sandra och Tees. Här testar Sandra slalomen, något som Tees tycker är jobbigt, hon vill ju ha godis för varje pinne. Men det går bättre och bättre.
Ett moment som är roligare och det går undan, men hon måste sätta fötterna på den ljusare delen, både i början och slutet. Tees vill göra det så fort som möjligt, desto fortadre får hon ju godis, så hon hoppar av ställningen ibland och har då inte fötterna på plattan, öva, öva.
Här sitter morfar och njuter av kvällen och alla hundarna.
Det är så roligt att se ungdomarna pyssla med sina hundar och de är så duktiga alla. Men vi kan inte låta bli att le åt ett ekipage, en ung tjej med en liten hund. Hunden är duktig, men rätt som det är så får den "spatt" och bara springer och springer, runt hela banan och tjejen efter. Hon ropar och ropar och till sist kommer hunden och då tar hon den i famnen och klappar den, inga hårda ord. Som en annan deltagare sa, det ser roligt ut, men det är inte så roligt för matte. Men hon bryr sig inte utan bara fortsätter.
Här väntar de på sin tur.
Nu är det dags för Tees. Hon följer Sandra, som en gud och bryr sig inte alls om, att vi är där. Sandra har ju ett handikapp mot de andra. De äger sina hundar och har dem jämt, men Sandra träffar ju inte Tees så ofta. Men Tees vet vad som gäller och ylar när Sandra kommer, kanske är det agility igen.
Hoppen är gjorda och nu in i tunneln.
Koll att hon är inne.
Sedan vidare till nästa hinder och det gäller för Sandra att sprinnga för Tees är snabb.
Så här tänker sig Sandra slutet vid avslutningsprovet. Vi vet inte om det är möjligt eftersom Tees är så ivrig, men visst är samspelet underbart. Både Sandra och Tees ser ut att trivas, eller hur?
Carina sa den gången, när hon var där med dem, att det är en samling stirriga hundar, men alla är ju så heltända på uppgifterna och man får ju tänka på, att varje gång så är det nya moment, med vändningar före, efter och blinda vändningar. Så det är mycket att tänka på och vi tycker att alla är otroligt duktiga och framför allt, alla har roligt. Carina var också imponerad av hur Tees följde Sandra och att hon kunde lugna ner sig i väntan på sin tur, samt att Sandra kunde binda upp henne och att hon sitter tyst, medan Sandra hämtar prylar till hoppningen bl a.
På vägen hem berättade Timo för Sandra, att han hade bjudit mig på frukost och då undrade Sandra ,om han inte gjorde det varje dag. Jag kunde inte låta bli att skratta högt, på snart 50 år, så har det kanske hänt 5 ggr, HÖGST. Hans kollegor kallade honom för mansgris. Ett exempel på det, idag på morgonen sa Timo att jag skulle köpa en lott. Bingo, jag hade lyckats ha fram allt på frukostboret, så det var bara för honom att äta. Roligt eller hur?
Några små penseer som har självsått sig vid äppelträdet.
Naracisser och primula.
Förgätmigej som är vackra i sin enkelhet.
Pärlhyacinter.
De första blommande tulpanerna.
En magnoliablomma, som tyvärr led lite av köldknäppen.
4 nyinköpta pelargoner, som senare skall planteras i amplar och urnor.
I helgen la vi ner ett jättejobb och skickade bilder på internet till Timos tredjeklassare i Röingeskolan som de kan ha som minne senare.
Kommentarer
Trackback
