Stockholm.
Söndagen den 17 maj, strax innan kl 08 00 tog jag ett X-2000-tåg till Stockholm, för ett besök och övernattning hos vår dotter Suzan och hennes Sven och barnen Hannah och Svante. Suzans familj bor uppe på Mariaberget (Blecket) på Södermalm, mitt emot Stadshuset, som var min nästa hållplats på min lilla resa. Hos Suzan blir jag alltid väl mottagen med mycket god mat, oftast är det Sven som kockar vid grillen sommartid. Jag är faktiskt riktigt imponerad av hans matlagningskunskaper, att alltid kunna fixa något mycket gott av nästan ingenting. Han borde kanske ha blivit kock, istället för att hjälpa människor med olika problem i samhället.
Suzan serverar sedan egna goda kryddblandningar samt delikata efterrätter. Kan jag sedan få allt serverat i trädgården med solen skinande från en blå himmel och ha Gamla Stan och Stadshuset som kulisser i bakgrunden kan man knappast önska sig mer i Stockholm.
Här dukar Sven till mat som han grillat ,med en underbar utsikt i trädgården.
Hannah provar nyinköpta "brädan".
Här är Suzan med sina barn Svante som växt om henne och Hannah som är nästan lika lång.
Här intar vi lunchen.
Sven, Suzan och Hannah framför Blecket.
Vi hann även inköpa och montera en hammock under eftermiddagen. Efter en lång dag var det skönt att lägga huvudet på kudden och jag somnade nog direkt.
Kvällsvyn med luftballonger.
Dit skall jag imorgon, tyvärr kan man inte ta sig genaste vägen.
Nästa morgon skulle barnen till sin skola och Suzan till sin skola i Sollentuna. Sven gick ner till sitt kontor, bara något kvarter längre ner mot Hornsgatan. Själv fick jag en timme i ensamhet för att duscha och klä mig, för att sedan ta mig till Stadshuset. Suzan tipsade mig att jag kunde gå längs kajerna dit eller ta en buss från Slussen. Tack vare en tung resväska blev det bussen.
Framme vid Stadshuset hade redan "svenska" finska krigsbarn börjat samla sig. Seija och Keijo från Lund var de första bekanta, som jag träffade. Vi var väl knappt 100 från hela Sverige.
Sedan väntade vi på våra finska vänner, som kom med den färjan från Finland, som vi alla senare skulle åka med till Helsingfors.
När deras bussar från hamnen kom till Stadshuset, fick vi se att de till antalet var rejält över 100. Bland de finska vännerna fanns flera bekanta ansikten bl a min skolkamrat Raija från Tammerfors Svenska Samskola. Raija gick i min bortgångna syster Ritvas klass. Oj vilket kramande det blir, när krigsbarnen träffas så här stort, en gång per år.
Sedan började vår gemensamma dag med guidade grupper, både på finska och svenska. Vilka underbara salar och rum Stadshuset innehåller. Jag blev mäkta imponerad av både arkitekturen och alla konstverk, som fanns till beskådning. Jag skämdes dock över att aldrig tidigare ha besökt Stadshuset invändigt. Utanför har jag ju kört 100-tals gånger, då Gunilla och jag har bott många år i närområdet, t.ex. Östermalm, Danderyd, Värmdö och Ekerö.
En ovanlig episod hände under guidningen, då en finländare frågade, om det inte var här i denna sal, som Olof Palmes minnesstund hölls och guiden inte kunde svara på frågan. Hon var 22 år och det är ju 23 år sedan Palme sköts. Så det var ju faktiskt inte så konstigt. Guiden chockade oss med, att under Nobelfestligheterna försvinner det ett otal antal tallrikar, glas och koppar mm. Som ett minne så klart, men ändå! Lunchen åts på Stadshuset 
Många vackra bilder.
och sedan blev det bussfärd till Värtahamnen och påstigning på Silja Symphony.
På båten hade vi konferens med finska krigsbarn, som kom från Finland.
Själva årets krigsbarnsmöte hölls mellan 17 00 - 20 00 ombord i konferenssalen, med bl a föredrag av professor Pentti Andersson avseende EMBU, (egna minnen av barndoms uppfostran) samt PCL-C (post traumatisk stress disorder checklist) Föredraget var fullt av facktermer och rätt svår att följa och förstå, men jag diskuterade efteråt med Pentti och fick en mer "mänsklig" text av honom, samt vilket gladde mig oerhört, möjlighet att få fler rapporter av honom senare, av hans olika studier av finska krigsbarn, som han gör tillsammans med Karolinska Institutet och Åbo Akademi.
"Dagens rapport ger stöd för en större utsatthet och individuell sårbarhet ur ett livscykelperspektiv för evakuerade finska krigsbarn, jämfört med barn som var kvar i Finland under krigsåren 1939 - 1945"
Detta är en av Penttis slutsatser hittills, när det gäller våra negativa upplevelser under barndomsåren.
Efter mötet åts en underbar 3-rättsmiddag och kvällen avslutades med dans och samkväm.
Vi fick njuta av ett Kalevalaspel om Väinämöinen och hans liv.Efteråt fick alla vi från Sverige en present av honom. Ett blåvitt ljus, som alla finländare tänder den 6 december, Finlands självständighetsdag.
Raija, Tammerfors ordförande.
